Totokkinderen i Nederländerna

Läsare av den senare skärgården som mig som regelbundet indiska tidningar, böcker och webbplatser eller besöka vet det redan: Indo och Indo är i ett förhållande brukar. Det är min erfarenhet. Att för mig har ingenting att göra med de gamla sedvänjorna inom indo-cirklar med en holländsk man eller kvinna att gifta sig. I det förflutna har jag daterat några gånger med ett indoeuropeiskt mannen, i hopp om att göra dem mer erkännande och förståelse att hitta än sina holländska, Surinam eller kenyanska pastorer. Dessutom är de ofta helt enkelt underbara att titta på och ja, vill mitt öga något.

Var sannerligen ingen brist på erkännande. I själva verket var detta för mycket. Hur vacker och söt den indo-männen var, varje gång jag efter ett par veckor av förvirring och saknad tagit farväl av dem. Känslan av samhörighet, vi-är-med-alla-anslutna på nolltid fick övertaget: alla underblåser känslor av romantisk kärlek och lust hormon minskade snabbt till absoluta nollpunkten.

Men nu. Nu har jag en relation med ett barn totoks. Jag känner för honom i mitt ställe, känner jag för hans familj hemma hos mig. Hans föräldrar vet bostadsområden där mina föräldrar växte upp, de läger där mina morföräldrar har fartyget som min fars familj kom till Nederländerna (min mor har flugit här). Reslusten att min familj och många andra indiska familjer i blodet, vilket också har smittat honom, lika lätt att handskas med andra kulturer.

Min vän förstår var den kommer från folk när jag säger att jag inte vill "passera". Tillsammans kan vi indisk matlagning om vi en gång har en kumpulan. Om jag säger till honom att jag återigen håller med en avliden släkting har talat, han ser inte arg på. Och medan jag inte känner samma familj med erkännande som Eurasians, eller biverkningar som förknippas med det.

Men han kallar sig inte indiska, bara holländska. I en av mina bästa vänner är så. De kallar sig holländska, men hennes mor totok är född och uppvuxen i Surabaya. Den indiska målningar på väggen, uttryck och inte tala om accent, grät ofta en känsla av att komma hem till. Inte undra på att jag var ett barn hemma. Kan det bli mer totokkinderen indiska som inte kan nämna, men kanske utan att inse det, något av bruk har tagit över?

Jag tror plötsligt tillbaka till en bok lansering av historien om indiska holländska Wim Willems år 2006. En av dem i publiken på Van Stockum bokhandel i Haag sade att han själv var en totok samt indiska Holländaren såg. För hans barn var inte, sade han bestämt: "Jag är indian. Mina barn längre. "Jag undrar hur mycket erkännande jag känna om jag skulle träffa. Eftersom det skulle bara vara en trevlig bieffekt av nästan 300 år av kolonialism är att Nederländerna är mycket Indischer än vi inser. Med den tröstande tanke innan jag stänger mina kolumner skärgård tidningen gillar det.

Detta är min sista kolumn för tidningen skärgård . Han var placerad under våren 2010 upplagan. Som redaktörer har aviserat ett nytt fokus för att välja var jag inte känna sig hemma, börjar jag istället nästa månad för att blogga www.denhaagdirect.nl .

Liknande inlägg

• 17 Juli 2009 - River Lossie
• 10 februari 2009 - mörbultad egon och kallt te
• 10 oktober 2008 - Två minuter
• 18 juli 2008 - Puberteske förväntningar Indonesien

Taggar: skärgård tidningen , relationer , totok

Detta inlägg postades den tisdag, 23 mars, 2010 kl 6:53 och är arkiverat under Kolumner , indonesiska holländska . Du kan följa alla svar på detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar , eller trackback från din egen sajt.